
...innan tålamodet med Windows tog slut. I förrgår slutade plötsligt (mitt i användandet) styrplattan att fungera. Det gjorde den, ska jag erkänna, av och till under Ubuntu också. Batterierna var slut i BlueTooth-musen, så jag stängde ner datorn, och tänkte inte mycket mer på den saken. Igår visade det sig att problemet inte var temporärt - Styrplattan var lika död som i förrgår. BT-musen, nu med friska batterier, ville inte. Den slutliga lösningen, en USB-mus med sladd då? Nej, lika dött fortfarande. Och där dog även mitt Windows-förhållande för denna gång.
Fram tills nu hade jag stått ut med för varje dag minskande hårddiskutrymme, dagliga meddelanden om att något (aldrig specificerat! Skulle inte du, om din bil talade om för dig att den kommer att stanna om 1 km för att något fel har inträffat, vilja veta vad som blivit fel? Även om du inte är bilmekaniker?) gått på tok och att Windows kommer att startas om om 1 minut, ideliga meddelanden om att den ena eller andra servicen slutat svara, ständigt krashande flikar i IE8, vägrad åtkomst till filer - Det är ju ändå bara en Release Candidate. Men utan mus klarar man sig (till skillnad från i Linux) inte ett ögonblick i Windows.
Fram med min CloneZilla-backup (backup på båda hårddiskarna tar mindre plats än vad Windows 7 gör!) och kära gamla εee var tillbaks som sitt forna jag. Några MB uppdateringar jag missat under denna utflykt till Windows World senare, och datorn var uppdaterad.
Tack Microsoft, det var kul, men nej tack. Jag jämförde tidigare med att gå på bordell. Elakt. Liseberg kanske? Ja, ett par besök per säsong är kul och skoj, men att bosätta sig där? Nej.



